Hörselundersökningar

Hörselscreening är en enklare undersökning för att avgöra om det finns hörselnedsättning eller inte. För att ta reda på graden av hörselnedsättning måste en audionom göra utförligare hörselundersökningar.

Alla nyfödda hörselscreenas i Sverige med så kallad OAE-screening. Större barn gör hörselscreening på BVC och i skolans elevhälsa. Hörselscreening utförs ofta inom företagshälsovården.

Vid en hörselscreening mäts förmågan att höra toner eller tal i brus. Ofta startar testet med toner på 25 decibel i styrka. Hör du bra på de frekvenser som testas är det ett tecken på att det inte finns någon hörselnedsättning. Om du däremot inte svarar på de toner som testas, ska du kontakta hörselvården för en utförligare hörselundersökning. Om du upplever svårigheter att höra i din vardag och får svaret ”Du hör normalt för din ålder” ska du begära ytterligare hörselundersökningar.

Vid en fullständig tonaudiometri utförd av en audionom på en hörselklinik sker hörseltestet i ett ljudisolerat rum som stänger ute andra ljud. Syftet med tonaudiometri är att ta reda på hörtröskeln, alltså den svagaste tonen som du kan uppfatta i en viss frekvens.

Tonaudiometri – luftledning

Vid tonaudiometri sitter du i ett ljudisolerat rum och har tättslutande hörlurar på dig. Du lyssnar på olika toner (frekvenser) i olika styrka (decibel). Audionomen testar olika toner för att hitta den svagaste nivån du uppfattar en viss ton på. Varje gång du uppfattar ett ljudet trycker du på en knapp. Tonaudiometri är en luftledningsmätning, det vill säga mäter ljudet som transporterats/fortleds via luften in i hörselgången för att sedan skapa rörelse i mellanörat och innerörat.

Tonaudiometri – benledning

Som komplement till luftledning utförs även så kallad benledningsmätning. Att mäta benledningen är dels för att ta reda på var i hörselsystemet hörselnedsättningen sitter; i mellanörat eller i innerörat, men också för att bedöma mellanörats funktion.
Vid undersökningen placeras en benledare, vibrator, mot skallbenet bakom örat eller i pannan. Tonerna transporteras via skallbenet direkt till innerörat utan att ta vägen via mellanörat. En person som har nedsatt hörsel men som reagerar bra på ljudet från benledaren har alltså en skada i mellanörat. Om skadan däremot sitter i innerörat (cochlean) kommer personen som undersöks inte uppfatta ljud från benledaren särskilt bra.
För att göra benledingstestet mer exakt används ofta maskeringsljud på örat som inte mäts. Detta för att inte ”fel” inneröra ska uppfatta tonerna och ljudet från benledaren. Maskeringsljudet är ett brus som tillförs via hörlurar.

En subjektiv undersökning
Tonaudiometri är subjektiva mätningar där testpersonen måste samarbeta för att mätningen ska kunna utföras. Testpersonen kan påverka resultatet.

Syftet med tonaudiometri är att ta reda på hörtröskeln, den svagaste tonen du kan uppfatta i en viss frekvens. Med normal hörsel uppfattar vi toner vid en decibelnivå mellan -10 till + 20 decibel, men vid en nedsatt hörsel behövs starkare ljudnivåer för att uppfatta vissa eller flera toner. Resultatet vid tonaudiometri redovisas i ett audiogram som är en sammanställning över vilken ljudstyrka (dB) du behöver för att uppfatta en viss frekvens (Hz).

Att läsa audiogram

Decibelnivån och ljudstyrkan återges på den stående axeln. Decibelskalan rör sig från minus10 dB till högst upp till maximalt 110 dB längst ner. Svaga ljud är högst upp i audiogrammet och starka ljud och decibelnivåer längst ner. Ju längre ned ett talljud ligger i talbananen och audiogrammet desto större ljudstyrka och energi har det

Frekvenser återges på den liggande axeln. Frekvensspannet är från 125 Hz till 8 000 Hz. Diskanten med ljusa ljud ligger längst till höger och basen med mörka ljud längst till vänster på axeln.

Hörtröskeln är den svagaste ljudstyrka du kan höra en viss ton och frekvens på. Alla dina svagaste hörtrösklar markerade i audiogrammet blir tillsammans din ”hörselkurva” som visar hur du uppfattar ljud i frekvensspannet 125-8000 Hz.

Symboler och färger på audiogrammet

• HÖGER ÖRA:
  Höger öra har röda symboler.
  O är luftledning
  < är benledning
• VÄNSTER ÖRA:
  Vänster öra har blåa symboler.
  X är luftledning
  > är benledning

Fyra olika exempel på audiogram

Här ser du fyra olika audiogram som visar exempel på hörtrösklar för normalhörande, åldersrelaterad hörselnedsättning (presbyacusis, inneröra), sensorineural hörselnedsättning (inneröra) och ledningshinder (mellanöra).

Tonmedelvärde

Efter hörselundersökningen kan ett tonmedelvärde räknas ut. Främst används tonmedelvärde fyra (TMV 4): resultatet vid frekvenserna 500, 1000, 2000 och 4000 Hz plussas ihop och delas med fyra, kvoten (svaret) är tonmedelvärdet och skrivs ut på audiogrammet. Tonmedelvärdet används inom hörselvården för att se om en patient kan vara hjälpt av hörapparater men också för att dra gränser vilka patienter som har rätt till hörapparater och hörhjälpmedel.

Be att få audiogrammet utskrivet

Be alltid att få ditt audiogram utskrivet eller skickat till dig. Dels ger det ofta en förklaring till varför du har svårare att uppfatta vissa ljud, men det är också intressant att följa hörselns utveckling genom åren. Personer som råkar ut för en bullerskada i arbetet till exempel kan ha lättare att bevisa att skadan skedde vid en viss tidpunkt om hen har ett tidigare audiogram att hänvisa till.

Talaudiometri mäter hur vi uppfattar tal, hörselns absolut viktigaste funktion. Talaudiometri ger därför en bättre bild av en persons hörselsvårigheter i vardagen än tonaudiometri. Med talaudiometri kan även en persons förmåga att uppfatta talljud, ord och muntlig kommunikation i bakgrundsbrus mätas. Det finns olika tal-mätningar, de två vanligaste är Maximal taluppfattning och Tal-i-brus.

Maximal taluppfattning

Testet utförs med lurar. Testpersonen ska lyssna på enstaviga ord, och de sägs alltid på följande sätt: ”Nu hör ni bil” eller ”Nu hör ni hals”. Sen upprepar testpersonen orden och på så sätt framkommer hur många procent av orden som uppfattades korrekt. Ofta spelar 25 ord upp, men mest korrekt resultat blir det vid 50 testade ord. Resultatet av taluppfattningsförmågan anges i procent. Hör testpersonen 44 av de 50 enstaviga orden blir resultatet 88 procent.

Tal-i-brus

Tal-i-brus är en vidareutveckling av maximal taluppfattning. För personer med hörselnedsättning är det just störande bakgrundsljud som försvårar hörupplevelsen vid samtal. Forskning har visat att testet maximal taluppfattning i tyst miljö inte lyckas visa på skillnaden mellan normalhörande och hörselskadade. När ett bakgrundsljud tillkommer blir det mycket svårare för många med hörselnedsättning att uppfatta tal.

I tal-i-brust test hör du via hörlurar ord samtidigt med ett bakgrundsbrus som ligger 4 dB högre än talet. Ljudnivån ska vara på en lagom ljudnivå för testpersonen, en nivå som uppfattas som behaglig.

Testet består av enstaviga ord, och läses upp på följande sätt: ”Nu hör ni bil” eller ”Nu hör ni hals”. Testpersonen upprepar orden. Ibland spelas 25 ord upp, men mest korrekt är 50 ord. Antal procent korrekt uppfattade ord utgör resultatet. Hör testpersonen 44 av de 50 enstaviga orden blir resultatet 88 procent. Sedan jämför audionomen resultatet mot förväntat resultat baserat på ålder och grad av hörselnedsättning.

Barn och talaudiometri

För barn finns särskilt anpassade barnordlistor vid talaudiometri. Barn kan ibland få peka på bilder istället för att upprepa ordet.

Volym och hörselskärpa

För personer med ledningshinder räcker det att skruva upp ljudvolymen för att uppfatta orden, men för personer med en skada i innerörat blir orden suddigare och otydligare. Enbart höjd ljudnivå kan inte kompensera en skada i innerörat. Taluppfattningen försämras, eftersom orden blir suddigare.

Tal-i-brus-test med hörapparater

Taluppfattning kan även mätas med hörapparater i öronen. Hörapparatanvändaren får lyssna på ord via högtalare, för att få en uppfattning om nyttan av hörapparaterna. Det här kan vara bra att göra för att få en bra inställning av nya hörapparater. Mätningen kan ge en bild av hur taluppfattningen med hörapparaterna faktiskt är.

En subjektiv undersökning

Talaudiometri är subjektiva mätningar där testpersonen måste samarbeta för att mätningen ska kunna utföras. Testpersonen kan påverka resultatet.

Sedan 2007 erbjuds OAE-test på alla nyfödda barn i Sverige. Det är ett snabbt och enkelt test för att upptäcka hörselnedsättningar så tidigt som möjligt. En liten propp placeras i barnets öra. Barnet ska helst ligga still när testet görs och får gärna sova.

Ljud som skickas in i örat gör att innerörats yttre hårceller svarar med ljud, så kallade otoakustiska emissioner (OAE). Dessa signaler fångas upp av en mikrofon i proppen och analyseras av ett avancerat dataprogram.

Om de yttre hårcellerna svarar är risken för hörselnedsättning liten. Om inget svar kommer från innerörat beror det oftast på att något är i vägen, det kan vara fosterfett, vax eller vätska från livmodern som finns kvar i hörselgången. Det kan också röra sig om en hörselnedsättning.

Studier på nyfödda som gjorde ett OAE-test inom 48 timmar visade att 2-3 procent inte klarar testet för att något blockerar vägen till innerörat. Då görs ett nytt OAE-test efter en tid, antingen på BB eller hos hörselvården. Klarar bebisen inte testet den andra gången får de flesta göra en hjärnstamsaudiometri (ABR).

Det är ganska få barn som föds med en permanent hörselnedsättning eller dövhet. I Sverige är andelen 1-2 barn per 1 000 födda barn, omkring 100-200 barn per år. Källa: Claes Möller, Auris nr 2, 2012

OAE-test utförs ibland även på större barn och på vuxna.

En objektiv undersökning

OAE-test är en objektiv hörselundersökning där testpersonen inte kan påverka resultatet.

Impedansaudiometri/Tympanometri

Vid impedansaudiometri undersöks hur mellanörat fungerar genom att testa hur trumhinnan och hörselbenen rör sig. Trumhinnan kallas membrana tympani på latin och undersökningen av trumhinnans funktion kallas för tympanometri.

I vården görs vanligtvis impendansaudiometri/tympanometri hos barn med öronbesvär, för att undersöka om det finns ett undertryck eller vätska i mellanörat.

Finns det ett undertryck i mellanörat kan det bero på att örontrumpeten inte fungerar som den ska, vilket kan öka risken för infektioner i mellanörat. Det går också att ta reda på om det finns vätska i mellanörat som påverkar hörseln.

En tättslutande propp sätts i hörselgången och en ton ges. Luftrycket ändras, ungefär som när det slår lock för örat. Samtidigt mäter proppen i hörselgången hur ljudet studsar tillbaka från trumhinnan. Om mycket ljud studsar tillbaka betyder det att trumhinnan rör sig stelare än den borde på grund av undertryck eller vätska i mellanörat. Tympanometri-undersökningen tar bara några sekunder. Den förutsätter att barnet eller den vuxne sitter still och inte pratar eller skriker samtidigt.

Stapediusreflexmätning
Med impedansaudiometri går det också mäta reflexen hos stapediusmuskeln genom att avge några starka toner. Mätningen av rörelsen i stapediusmuskeln kallas stapediusreflexmätning. En tättslutande propp placeras i örat och en ton skickas in i örat. Rörelsen i trumhinnan då stapediusreflexen fungerar kan mätas i det andra örat eller i samma öra som fått signalen.

Objektiva undersökningar
Tympanometri och stapediusreflexmätningar är objektiva tester där testpersonen inte kan påverka resultatet.

Hjärnstamsaudiometri används för att ta reda på om det är en central hörselskada, en hörselskada som beror på fel i hörselnerven eller hjärnstammen. Testet används också för att upptäcka hörselskador i cochlean.

Undersökningen utförs med elektroder som sätts fast på halsen, nacke och huvudet. Sedan skickas klickljud eller tonpulser i hörlurar. Elektroderna på huden känner av och registrerar nervimpulserna från hörselnerven och hjärnstammen när ljudsignalerna förs vidare till hjärnas hörselcentra via nervbanorna.

Det krävs flera tusen ljudstötar för att kartlägga nervimpulserna hos hörselnerven och hjärnstammen.

Den som undersöks behöver inte vara aktiv själv, därför kan ABR göras på barn eller vuxna som inte kan göra en vanlig ton- eller talaudiometri. Spädbarnet skall sova och inte röra sig för att undvika störningar i registreringen. Större barn kan behöva lugnande läkemedel för att vara lugna. I många fall kan riktig narkos behövas. Undersökningen kan ta upp till en timme.

ABR används också för att utesluta tumör på hörselnerven. Kan inte en tumör uteslutas, görs ytterligare undersökningar som magnetröntgen (MR) eller datortomografi (CT).

Spädbarn och hjärnstamsaudiometri

Hjärnstamsaudiometri utförs på bebisar när OAE-testet inte visat godkända svar. Spädbarnet ska sova och inte röra sig för att undvika störningar i registreringen. Större barn kan ibland behöva lugnande läkemedel för testet ska gå att genomföra, barnet får till exempel inte skrika eller röra sig. Ibland behövs narkos.

Undersökningen kan ta upp till en timme. Flera omgångar av 1000-2000 ljudimpulser behövs för att säkerställa hörtröskeln vid varje ljudintensitet och ibland varje frekvens.

Spädbarn som diagnosticeras med hörselnedsättning genomgår hjärnstamsaudiometri för att få fram barnets hörtrösklar (audiogram) i olika frekvenser. Detta för att ha ett underlag inför anpassning av hörapparater för just det barnets hörselnedsättning (konfiguration). Målet är att spädbarn med hörselnedsättning som upptäcks vid OAE ska få hörapparater utprovade vid tre månaders ålder.

En objektiv undersökning

Hjärnstamsaudiometri är en objektiv hörselundersökning där testpersonen inte kan påverka resultatet.