I 18 av landets 21 landsting/­regioner finns det i dag olika hörapparatavgifter, utöver de ordinarie besöksavgifterna. Och skillnaderna mellan olika delar av landet är mycket stora. Det finns en uppsjö av olika avgiftssystem och olika avgiftsnivåer, som saknar motsvarighet inom andra vård­områden.

Hörapparatavgifter 2019, län för län (pdf)

Kostnader skjuts över på patienten

Samtidigt som hörapparatavgifterna har blivit fler och högre har landstingen dessutom slutat att inkludera dessa avgifter i det allmänna, lag­stadgade hög­kostnads­skyddet på 1 100 kronor, som riksdagen har beslutat om.
Landsting och regioner har helt enkelt tolkat hälso- och sjukvårdslagen på ett sätt som gör att de att kan lägga en större del av kostnadsansvaret för hörselrehabiliteringen på enskilda hörselskadade. Tre landsting har infört regionala högkostnadsskydd för hjälpmedel.
Att ha olika högkostnadsskydd för olika delar av vården förtar själva idén med ett allmänt högkostnadsskydd, nämligen att se till att de samlade vårdkostnaderna för en enda individ inte blir orimligt stora under ett och samma år.

Större behov, högre avgift

Tre landsting har särskilda tilläggsavgifter på hörapparater. Dessa avgifter drabbar bara en del patienter – de som råkar behöva hörapparater som är dyrare än den kostnadsgräns som landstinget har fastställt. Detta innebär i praktiken en ”straffavgift” för personer med vissa hörselskador. De som måste betala mest är oftast de som har störst behov och hör dåligt på båda öronen.

Behovet ska styra, inte plånboken

HRF har länge krävt att avgifterna inom hörselvården ska vara enhetliga i landet, samt att alla hörapparatavgifter ska omfattas av det lagstadgade högkostnadsskyddet.
Det här är framför allt en rättvisefråga. Hörsel­skadade har rätt till vård på samma villkor som andra ­patientgrupper. Dessutom är det viktigt att behovet styr tillgången till vård och hjälpmedel – inte plånboken.