Hörselskadades kulturpris till Marie Bengts och Jimmy Uller

Deckarförfattaren Marie Bengts samt skådespelaren och musikern Jimmy Uller fick på tisdagen ta emot Jan-Peter Strömgrens Kulturpris 2022. Ett pris som uppmärksammar hörselskadades insatser inom kulturområdet.

– Marie Bengts och Jimmy Uller är förebilder, som talar öppet om att ha hörselnedsättning och tinnitus. De berikar vårt kulturliv och visar vägen för andra hörselskadade, säger juryns ordförande, HRFs förbundsordförande Mattias Lundekvam.

”Hörselsmart öppenhet”

En märkbart rörd Marie Bengts tog emot priset och juryns motivering, som berömmer henne för ”hörselsmart öppenhet”.

– Jag förstod tidigt vikten av att vara öppen. Det sitter i ryggmärgen att inleda nya bekantskaper med information om att jag hör dåligt. Detta för att skapa förståelse, uppmuntra till tydlighet och i mesta möjliga mån undvika missförstånd, berättar hon.
– Även om jag har upplevt hörselskadan som frustrerande och tröttsam, har jag aldrig någonsin skämts över den. Snarare har den blivit en del av min personlighet.

Många musiker med hörapparater

Jimmy Uller förklarade sig ”stolt, glad och hedrad” och berättade att han ständigt möter hörselskadade inom film- och musikvärlden.
– Mycket har förändrats på senare år. Vi är många musiker som använder hörapparater i dag – och pratar om det.

Om pristagarna

Marie Bengts, född 1968, skriver pusseldeckare i 1950-talsmiljö. Debuterade 2017 med pusseldeckaren ”En sax i hjärtat”, följd av ”Döden klär i domino” (2019) och ”Inferno i snö” (2021). Nu arbetar hon med sin fjärde bok. Böckerna kretsar kring den färgstarka sömmerskan Hannah Lönn. Marie Bengts kommer från Småland och bor i Stockholm. Hon är hörselskadad sedan barndomen och använder hörapparater.

Marie Bengts diplom med motivering (pdf)

Jimmy Uller, född 1951, har varit verksam inom musik, teater, tv och film hela livet. Har medverkat i bland annat Dogville och Den osannolike mördaren. Spelar trummor i flera band och turnérar emellanåt med Mats Ronander och Ebbot Lundberg. Inbiten östgöte – född i Motala, uppväxt i Linköping och bor i Åtvidaberg. Har haft hörselnedsättning och tinnitus sedan ungdomen, ”på grund av allt trummande”, och använder i dag hörapparater.

Jimmy Ullers diplom med motivering (pdf)

Om hörselskadades kulturpris

Jan-Peter Strömgrens Kulturpris delas ut årligen och uppgår i år till totalt 20.000 kronor. Det delas ut till hörselskadade personer verksamma inom kulturområdet av en jury av hörselskadade. Årets jury bestod av Mattias Lundekvam (HRFs förbundsordförande), Jonas Sahlberg, (HRFs förbundskassör), Jan-Peter Strömgren (HRFs tidigare förbundsordförande), Thomas Lindberg (musiker/sångare) och Tove Lagerqvist (författare).

Tacktal av Marie Bengts, mottagare av Jan-Peter Strömgrens kulturpris

14 juni 2022

Stort tack, Jan-Peter Strömgren och Hörselskadades Riksförbund. Vilken ära att tilldelas kulturpriset – jag är kolossalt glad och stolt.

Jag blev tårögd när jag först läste de fina orden i motiveringen. De betyder så oerhört mycket för självkänslan, att få en bekräftelse på att ”en duger till något”, som min småländska mormor brukade säga.

Redan på 5-årskontrollen upptäcktes det att jag ”hörde som en kratta” (småländska igen). I 1970-talets Sverige fanns ännu inte tekniken/hjälpmedel för min typ av hörselnedsättning. För att kunna hänga med någorlunda i skolan och i det sociala livet med kamrater, förstod jag tidigt vikten av att vara öppen. Det sitter i ryggmärgen att inleda nya bekantskaper, av vilket slag de än må vara, med information om att jag hör dåligt. Detta för att skapa förförståelse, uppmuntra till tydlighet och i mesta möjliga mån undvika missförstånd – det händer lika ofta att jag ”hör fel” som att jag inte hör alls. Även om jag har upplevt hörselskadan som frustrerande och tröttsam – har jag aldrig någonsin skämts över den. Snarare har den blivit en del av min personlighet

I mitt fall har omvärlden alltid varit förstående (frånsett ett par, tre förskräckliga undantag) och under årens lopp har det också gått upp för mig hur många vi är som ingår i ”klubben”. Det var faktiskt en före detta arbetskamrat med hörapparater, som för sisådär en tolv år sedan, tipsade om att tekniken hade gått framåt och att det borde finnas hjälpmedel även för mig.

Vilken lycka när det gjorde det! Under första smekmånadsperioden med hörapparaterna – då arbetade jag fortfarande som journalist – kändes det ungefär som om att jag hade fått superkrafter.

Att vara författare innebär mycket ensamarbete, vilket är på gott och ont. Då det gäller hörselnedsättningen är förhållandena närmast idealiska: jag är på intet sätt beroende av hörandet då det gäller att fundera ut finurliga mordgåtor, skapa miljöer och karaktärer eller skriva ett manus. Tidigare i min kringelkrokiga karriär – jag har främst arbetat som fritidspedagog och journalist – var jag nästan alltid helt utmattad av ljudintryck efter en arbetsdag. Det är jag inte nu.

Baksidan med författaryrket – förutom, ska erkännas, en rätt knackig ekonomi – är saknaden av att verka i ett sammanhang. Att få vara en kugge i ett kugghjul, att ha en känsla av att bidra med någonting. Alla former av bekräftelse, till exempel läsare som hör av sig, betyder därför mycket. Att tilldelas det här fina kulturpriset av HRF blir en påminnelse om att jag faktiskt fortfarande ingår i ett sammanhang – samtidigt som det förstås är en enorm uppmuntran för mitt skrivande!

Varje gång i framtiden när jag drabbas av självtvivel eller en känsla av obetydlighet – då ska jag ta fram diplomet och titta på det.

Stort tack igen!