Hörselskadades kulturpris till Nina Walloschke

– Jag blir tårögd av lycka. Det här är en bekräftelse på att jag valde rätt väg. De som sa att det inte skulle gå att arbeta som musiker med hörselskada hade fel. Musik ställer inga krav på att man ska höra på ett visst sätt.

Det säger Nina Walloschke från Luleå i en intervju i tidningen Auris, sedan hon fått Jan-Peter Strömgrens kulturpris 2024. Ett pris på 10 000 kronor, som sätter ljuset på hörselskadades insatser inom kulturområdet.

Nina Walloschke prisas för hur hon med musikens hjälp river hinder, både i sitt eget liv och andras. Hon visar vägen till ”ett språk bortom alla ord”, som det står i prismotiveringen.

Som barn fick Nina höra att hon inte skulle kunna bli musiker, och just det sporrade henne att visa att det gick. Och det lyckades. Nina var en av fyra som i stenhård konkurrens kom in på utbildningen till kyrkomusiker vid Musikhögskolan.

– Jag ville visa att jag kunde, att det gick.

I dag arbetar hon med funktionsinriktad musikterapi – en metod som genom rörelse och musik kan bli en nyckel till språk och kommunikation vid till exempel afasi.

– Musikterapi är ordlös kommunikation. Det blir också en fristad för mig som är hörselskadad – här är orden överflödiga, säger Nina Walloschke.

”Jag vill tacka Jan Peter Strömgren och Hörselskadades Riksförbund för denna fantastiska utmärkelse. Att tilldelas detta kulturpris betyder oerhört mycket för mig. Och att ta emot det från en organisation som arbetar för alla hörselskadades rätt till delaktighet och som har betytt så mycket i min egen hörselresa, är en stor ära.

Min musikaliska resa började när jag var fyra år.
Då ropade pappa in en flygel på auktion, av misstag.
Mamma tog sig för pannan när pappa kom hem från auktionen med flygeln i släptåg.

När jag en gång började spela på, den av min pappa av misstag inropade, flygeln öppnade sig valv bakom valv oändligt. Jag utforskade flygeln på alla möjliga och omöjliga sätt.

Det har varit allt annat än självklart att jag skulle bli musiker. När jag var nio år upptäcktes min hörselnedsättning i en rutinkontroll i skolan. Musiken fanns kvar men jag fick redan som barn höra att jag aldrig skulle kunna bli musiker. Att min hörselnedsättning var ett för stort hinder.

– Att säga ”det kommer inte att gå”, hur kan man veta det? Jag tycker det är farligt att döma ut någon på förhand, varje människa har rätt att få gå sin egen väg. Hörselnedsättningen är en del av mig, men jag är också så mycket mer.

Så istället för att bli avskräckt bidrog det till min motivation. Jag ville visa att jag kunde, att det gick.

Så småningom sökte jag in till Kungliga Musikhögskolan.
Jag blev antagen som en av fyra studenter på utbildningen till kyrkomusiker.

Under mina år på musikhögskolan såg jag hur många musikhögskolestudenter delar samma upplevelse. En upplevelse av att ha glömt bort varför man en gång började göra musik. Glädjen och lusten hade tappats bort någonstans på vägen.

Genom musikterapi har jag så småningom börjat hitta tillbaka till min identitet som musiker och varför jag en gång började göra musik.
Vad är musik? När blir det musik? Och framförallt – vem gör musik?
Funktionsinriktad musikterapi, som jag är utbildad i, är en ickeverbal och neuromuskulär metod som kombinerar rörelse och musik och som kan möjliggöra neurala förändringar genom att bland annat öka antalet nervceller som kommunicerar mellan de två hjärnhalvorna. Därigenom skapas nya nervbanor.

Som musikterapeut har jag bland annat sett hur musikterapi blir en nyckel till språk och kommunikation.

Musikterapi är ordlös kommunikation. Det blir också en fristad för mig som är hörselskadad – här är orden överflödiga.

Jag har haft musikterapi med en kvinna som drabbats av afasi efter en stroke som hon fick för 25 år sedan. Under musikterapin kunde jag se hur hon sakta började använda sin försvagade högra arm för första gången, hon började säga fler och fler ord och hon började sakta läsa och skriva. När orden saknades kunde hon sjunga ”Tiotusen röda rosor”.

Musikens otroliga kraft upphör aldrig att fascinera mig.

Så, till dig som också har fått höra: ”det kommer aldrig att gå” eller ”du kommer aldrig att bli musiker” vill jag ingjuta mod.

En av mina stora förebilder är den döve slagverkerskan Evelyn Glennie. Hon sa:
“De utmaningar vi möter i världen handlar ofta om att lyssna. Det är det som påverkar vår kommunikation. Vi hör, men lyssnar vi verkligen?”
Alla människor har rätt till sin kommunikationsförmåga.
I en tid där man bygger murar och där enhetschefer för kommuner säger att ”kommunikation inte är ett grundläggande behov” blir organisationer som HRF allt viktigare. Det är vi tillsammans som blir en stark röst i samhället.
För allas lika rätt, för allas lika värde och för allas rätt till kommunikation och delaktighet.

Jag är djupt tacksam över att bli tilldelad Jan Peter Strömgrens kulturpris, det är en ära som jag bär med mig i mitt fortsatta arbete som musiker och musikterapeut och i min hörselresa.
Tack!”