Personporträtt: Anne-Marie Persson

Under hörselveckan publicerar distriktet personporträtt där läsarna får lära känna några av våra aktiva medlemmar lite bättre. Dagens porträttperson är Anne-Marie Persson, ordförande i Hörselskadades förening i Sollentuna-Upplands Väsby-Sigtuna (SUS).

Anne-Maries hörselresa

Anne-Maries hörselresa började för 65 år sedan, då hon var sex år gammal. Hon bodde i Roslagen och skulle börja småskolan då hennes hörselskada upptäcktes. Hon berättar att hon fick sin första kroppsburna hörapparat ”och den var verkligen inte rolig!”. Den kroppsburna hörapparaten använde hon inte hela tiden och det blev en hel del missförstånd. Ändå gick hon igenom småskolan ganska problemfritt, men när hon kom till realskolan och började i en klass med 30 elever blev det desto svårare. Inte minst för att hon där möttes av ointresserade lärare som inte ville använda det hjälpmedel som hon hade. Den som räddade Anne-Marie var hörselkonsulenten Ingvar Härlid. ”Han är nog känd för många hörselskadade i min ålder och det var han som såg till att jag fick börja på Alvikskolan där jag till slut tog studenten 1968. Där började min hörselresa på allvar och det kändes om att komma till himmelriket!”

Arbetslivet
1969 fortsatte Anne-Marie sin hörselresa ut i arbetslivet, då hon fick jobb på dåvarande Stockholms stads fastighetskontor. Efter drygt 20 år på fastighetskontoret gick Anne-Marie, av olika skäl, in i väggen och i samband med det fick hon möjlighet att gå en utbildning på Ädelfors folkhögskola. Under ett och ett halvt år läste Anne-Marie bland annat informationsteknik och under den tiden kom hon fram till vad hon ville arbeta med i framtiden. ”Efter den utbildningen visste jag att jag ville arbeta med hörselfrågor. Jag ville sprida information om hur man ska bemöta hörselskadade och jag lovade mig själv att jag alltid ska arbeta med det jag tycker är roligt!”

Efter att ha bott en tid i både Sollefteå, Härnösand, Kumla och Örebro, återvände hon till Stockholm 2007, då hon blev farmor. Både Anne-Maries pappa och son har hörselskador och i samband med att hennes barnbarns hörsel testades uppdagades att de är fyra generationer som har samma hörselskada och dövhet, Brankiootorenalt syndrom.

Utmaningar och lärdomar
Anne-Marie berättar att det ofta varit utmanande att leva med en hörselskada, men att hon ändå valt att prova på en hel del olika saker, som att flytta till platser som varit okända för henne. Hon har också gått på kurser i till exempel bugg och akvarellmålning och i sådana sammanhang tycker hon att det är en utmaning att vara hörselskadad. Att ta sig an dessa utmaningar har dock varit väldigt givande och hon har lärt känna många olika människor som varit både hörande, hörselskadade och döva.

Den viktigaste lärdomen som Anne-Marie tar med sig är att det är viktigt att berätta att man hör dåligt. ”Jag presenterar mig med namn och att jag är hörselskadad redan från början. Många hajar till, men jag bryr mig inte och har då alltså garderat mig.” Om folk förstår vad det innebär att ha en hörselskada är dock en annan fråga konstaterar Anne-Marie.

Anne-Maries engagemang i HRF

När Anne-Marie kom till Alvikskolan blev HISUS hennes första kontakt med HRF, som på den tiden hette Hörselfrämjandet. ”Det var underbart att få träffa folk med samma problem som jag hade och jag växte snabbt som människa.” berättar hon.

Knackade på hos Ulla Sand
När Anne-Maries son, som är döv, flyttade till Örebro för att börja gymnasiet upptäckte hon att hon fick mycket tid över. Hon berättar att hon knackade på hos Ulla Sand som jobbade på HRF Stockholm. ”Jag sa Hej här är jag! Vi hade träffats tidigare, när sonen var fem år och fick vara med på kollo på Gålö.” Ulla och Anne-Marie fann varandra snabbt och Anne-Marie engagerade sig i bland annat HYViS. Sedan dess har Anne-Marie nästan alltid varit engagerad i HRF, förutom under tiden i Härnösand då hon istället engagerade sig i Vuxendöva i Sverige (VIS).

Framtiden

I framtiden hoppas Anne-Marie fram att samhället blir mer öppet för hörselskadade och döva. Hon tycker att vi kommit en bra bit på vägen, men samtidigt finns mycket kvar att göra. ” Än lever gamla fördomar kvar, det har jag märkt under min hörselresa!”.

Viktigt att tänka brett
Med stigande ålder menar Anne-Marie att hon insett att det finns ett behov av att tänka lite vidare. Hon tycker att HRF behöver tänka på att försämrad syn i kombination med nedsatt hörsel innebär fler problem. Det är till exempel viktigt att tänka på hur ljuset faller på den som talar, då många avläser på läppar.

Vi måste själva vara inkluderande
Anne-Marie tycker också att det är viktigt att tänka på de som hör väldigt dåligt, men som inte använder sig av teckenspråk eller TSS. Hon menar att det är en grupp som ofta hamnar på sidan och glöms bort lite. Hon påpekar att ”vi som är aktiva inom HRF behöver tänka lite mer på hur vi beter oss mot andra hörselskadade. Vi måste själva vara tydliga och inkluderande.”