Ordförandekrönika – World Hearing Day
Idag, den 3 mars, uppmärksammar vi World Hearing Day. Distriktsordörande Agneta Österman Lindquist delar några tankar om hörseln, individen och rätten till fungerande kommunikation.
Så här på World Hearing Day tänker jag som ordförande i HRF Stockholmsdistrikt slå ett slag för hörseln. Just din, eller min hörsel, sådan den nu är, med eller utan hjälpmedel. Det är den man måste bli kompis med. För de allra flesta är nog kommunikationen det absolut viktigaste, att kommunicera med andra är centralt för oss människor, flockvarelser som vi är. Det finns massor med sätt att kommunicera, att göra det genom hörseln är bara ett.
Ingen annan än jag själv vet hur min hörsel fungerar. Eller inte fungerar. Audiogram och taltester i all ära, men det säger ändå inte mycket om hur det blir i vardagen. Hur mycket man måste kompensera med annat för att kommunikationen ska fungera så bra som möjligt. Läppavläsning. Tecken och åtbörder. Tjata om hörslingor som inte fungerar. Be folk tala tydligare och inte titta bort. Välja sittplats strategiskt (inget motljus, tack) och lyssna koncentrerat. Alltid ta eget ansvar för att det som inte fungerar ska åtgärdas. Det här gäller nog alla oss som har nedsatt hörsel med eller utan hörapparat eller någon form av implantat som BAHA, CI eller liknande. Vi är alla hörselskadade i olika grad och ju bättre vi förstår vår hörsel och accepterar den sådan den är, desto bättre mår vi. Desto lättare blir det att ställa krav på omgivningen, det är nämligen bara det som kan bidra i slutändan. Genom att omgivningen anpassar sig till oss i stället för tvärtom. Genom att omgivningen förstår behoven och inte kräver av oss att vi ska fungera som normalhörande. För det är vi inte.
Men också – det här är viktigt – att vi själva förstår behoven och inte kräver av oss själva att vi ska fungera som normalhörande. För det kan vi inte. Detta är den svåraste biten för många.
Jag har precis börjat på teckenspråkskurs. Teckenspråket hade jag verkligen behövt under mina nästandöva år innan jag fick CI 2002. Jag kunde då inte uppfatta något tal över huvud taget utan läppavläsning. Jag var mer orolig att det skulle hända nåt med synen än att hörseln skulle försvinna helt. Tänk så bra det hade varit om jag och mina närstående då fått chansen att ta till oss teckenspråket. Då hade vi kunnat kommunicera mycket lättare i vardagen. Men det blev aldrig så eftersom jag då inte ens kände till möjligheterna och kunde ställa de rätta frågorna. Kommunikationen blev mycket torftig, nästan obefintlig och bara med de allra närmaste.
I dag hör jag bra med ett av mina två CI, det andra fungerade så dåligt så det har jag lämnat tillbaka. En vinstlott och en nitlott för mig som är uppväxt med talat språk. Livets lotteri. Man vet aldrig var det slutar.
Men en sak har jag kommit fram till i alla fall. Det är jag och ingen annan som avgör vad som fungerar för mig. Vilka strategier, språk, tolkar, teknik eller ljussättning fungerar för mig? Mitt CI fungerar bra idag, men vem vet hur det går i framtiden. Finns det ens reservdelar eller samhällsresurser för att byta ut det som kanske går sönder? Finns det personal på äldreboendet som vet hur de ska fixa batteribyten eller kommer de att stå där och skrika i mina totalt stendöva öron? Eller är teckenspråk och bemötande en självklarhet i en värld med åldrande befolkning och ökat antal hörselskadade? Ingen vet! Men man kan ju hoppas på ett bra bemötande och ökad förståelse för hur kommunikationen ska kunna fungera så bra som möjligt.
Idag slår vi ett slag för vår egen hörsel och vår rätt att vara hörselskadade eller döva. Vår rätt till fungerande kommunikation på sätt som passar oss själva. Våra behov av att bli bemötta på vår egen planhalva.
Starka, synliga, hörselsmarta.
Agneta Österman Lindquist
Distriktsordförande