Hörmiljön för äldre

Hösten 2011 inleddes arbetet med att försöka åstadkomma en förbättrad hörmiljö för äldre hörselskadade, framför allt de som bor på särskilda boenden. Hörselskadades distrikt ordnade då en utbildningsdag för alla intresserade, under ledning av Birgitta Tell. Det resulterade i att en arbetsgrupp bildades, som påbörjade ett ambitiöst projekt.

Projektet inleddes med en kartläggning i form av en enkät som skickades till samtliga äldreboenden i varje kommun. För Uppsalas del handlade det om ett 30-tal. Knappt hälften av dem (43%) besvarade enkäten. Resultatet redovisades i en rapport som skickades (maj 2012) till ansvariga politiker och till berörda verksamhetsansvariga. Vi erbjöd oss att komma ut och informera om hörselskadades behov, men det var bara ett fåtal som nappade på det erbjudandet.

Men politikerna i Uppsala ansåg att det fanns behov av att gå vidare med ärendet. Man gjorde en kompletterande utredning som ledde fram till ett beslut i äldrenämnden (2014): att se till att ”funktionen hörselombud utformas och inarbetas i förfrågningsunderlagen för vårdboenden samt för hemvården” och att ”rutiner tydliggörs för hörselnedsättningsfrågor i förfrågningsunderlagen för vårdboenden och för hemvården”. Se beslut här: 20140226_Beslut Äldrenämnden.

Efter beslutet träffade vi vid ett par tillfällen kommunens äldrestrateg, då vi bl a diskuterade hur utbildning av hörselombud skulle kunna ske. Tyvärr har det inte kommit till vår kännedom om vilka åtgärder som vidtagits sedan dess, förutom att vi på en direkt förfrågan fått till svar att man ser över hörslingorna i allmänna utrymmen. Brist på resurser i föreningen har gjort att vi inte haft möjlighet att bevaka och påverka området i så hög grad som vore önskvärt.

Vi blev därför väldigt glada när beskedet om att Uppsala sökt och beviljats WHO-projektet Äldrevänlig stad. Det skulle inledas med en dialog med äldre, för att höra vilka önskemål de har på ett framtida Uppsala. Vår första reaktion var givetvis att påpeka för ansvariga (äldrenämndens ordförande Monica Östman och planchef Bo Engström) behovet av en tillgänglig hörmiljö vid dessa dialoger. Även andra områden berördes och vi fick till svar att ett möte med oss skulle ordnas. Något sådant har fortfarande inte ägt rum, trots påminnelse.  Två av oss i styrelsen hade möjlighet att vara med på ett dialogmöte. Där hade man ingen som helst tillgänglighet för hörselskadade, tvärtom – man hade samlat ca 100 personer, fördelade på 10 bord där gruppdiskussioner skulle ske! Det var givetvis omöjligt att uppfatta vad de andra vid bordet sa. Så svårigheten med att få politiker och tjänstemän att förstå vårt problem kvarstår ….