Torun Boucher – mimaren som blev politiker

Vem är egentligen Torun Boucher som hoppade in som rutinerad mötesordförande vid föreningens årsmöte i mars? En del känner nog igen henne som kommunal- och regionalpolitiker för Vänsterpartiet i Stockholm, men kanske inte så många vet att hon också har en hörselskada, är professionell mimare och har en anmoder som var med och startade det som sedan blev HRF och vår förening.

 

Torun Boucher föddes i Lill-Jansskogen brukar hon säga. Året var 1959 och det var ett kulturellt hem hon hamnade i; föräldrarna hade träffats när de båda läste konsthistoria på Stockholms universitet. Ett år senare skildes föräldrarna och helt enligt den tidens anda hade pappan efter detta ingen aktiv roll i sitt barns liv.
Mamma museipedagogen blev ensamstående och Torun tillbringade mycket barndomstid på Moderna museet.
– Det var verkligen jättetråkigt tyckte jag då.
Uppväxtkvarteren fanns i Vasastan och det var också där hon började skolan, en inte alltför positiv upplevelse de första åren.
– I fjärde klass, när jag var tio år, upptäcktes att jag inte hörde nästan alls på mitt högra öra. Förmodligen hade jag hörselskadan redan från födseln men eftersom jag hörde på vänster öra var det ingen som hade märkt det.

 

Hörseltestet gjordes i skolan av vårdpersonal med en mobil bur där barnen gjorde ”piptest”. Torun minns upplevelsen i detalj.
– Jag satt inne i buren och mina klasskamrater som stod utanför och väntade på sin tur skrek ”Men Torun, tryck på knappen när du hör pipen!”.
Men problemet var inte att Torun inte förstod instruktionerna, utan att det inte hördes några pip alls i höger öra.
Hon var lång redan som barn och hade dittills placerats längst bak i klassen.
– Jag gick nog miste om väldigt mycket som läraren sade de första skolåren.
Efter hörseltestet fick hon flytta längst fram i klassrummet. Eftersom hon hörde på vänster öra var det aldrig tal om att prova ut någon hörapparat, men hon klarade sig hyfsat ändå med strategierna hon utvecklade.
– Vänster öra var mitt arbetsöra helt enkelt. Tyvärr råkade jag ut för en olyckshändelse när jag var 21 som gjorde att jag fick en hörselnedsättning även på det örat. Det var då jag började använda hörapparat.
Med hörapparat i vänster öra blev hela hörselupplevelsen bättre och trots olyckshändelsen blev det alltså ändå ett lyft för Torun.

 

Kopplat till barndomshörselskadan i höger öra fanns också balansproblem. Först i mogen ålder, för några år sedan, lät Torun undersöka sitt – som hon trodde – nedsatta balanssinne och det visade sig att hon inte har något sådant överhuvudtaget.
– Inte så konstigt att jag var ett lugnt och stillsamt barn.
I 13-årsåldern började hon dansa jazzbalett för att träna upp balansen.
_ Jag hade jättestora problem men tyckte ändå att det var så roligt så jag fortsatte envist och jag blev rätt bra.
Det var i samband med dansandet som tankarna på att bli mimare uppkom. I gymnasiet sysslade hon lite med gatuteater tillsammans med några klasskompisar och på bullriga gator blev det mycket pantomim.
– Det var inte på grund av hörselskadan jag blev intresserad av mim, inte medvetet i alla fall.
Men det finns personlighetsdrag hon nu med lite perspektiv kan härleda till hörseln.
– Till exempel att jag gestikulerar mycket när jag pratar. En del tror att det är för att jag är mimare men jag gjorde det redan som liten. Min lärare klagade på det när jag pratade inför klassen. Jag liksom visualiserade mitt prat.

Torun till höger med Ingegerd Franzén som uppträdde med mim på en avantgardistisk modemässa i Östberlin i maj 1990, efter murens fall.

 

Men tillbaka till mimkarriären. I sena tonåren tog hon kurser i pantomim i Stockholm och som 20-åring drog hon till Paris och Ecole de Mime Corporel Dramatique. Det blev totalt fem år i Paris och franskan flyter efter det fritt.
Efter återkomsten till Stockholm jobbade hon i femton år professionellt med mim, mest barnteater.
– Jag har gjort allt inom den genren: uppträtt, regisserat, producerat, undervisat. Mellan uppdragen jobbade jag som postiljon.

I början av 2000-talet var tiderna inte så bra, varken för Stockholms mimscen eller Vänsterpartiet.
Torun hade 2004 gått arbetslös en längre tid än vanligt och började söka andra jobb. Under tiden engagerade hon sig ideellt i Vänsterpartiet.
– När alla andra gick ur gick jag med.
Innan dess hade Torun inte alls varit politiskt aktiv.
– Min mamma var helt opolitisk men hade en stark övertygelse om alla barns lika värde och kanske har det präglat mig. Jag är organisationsmänniska och tänkte att i stället för att klaga var det bättre att vara med och strukturera upp det hela.

 

På den vägen är det som det brukar heta. Hon var fritidspolitiker och jobbade som politisk sekreterare inom Vänsterpartiet i Stockholms läns landsting fram till valet 2014 då hon blev heltidspolitiker i Stockholms stadshus.
Hon inledde den politiska karriären i äldrenämnden, och sedan förra kommunalvalet är hon viceordförande i kulturnämnden.
– Med min bakgrund är det förstås väldigt roligt och jag är intresserad av allt som tas upp i kulturnämnden. Just nu är frågan vi jobbar mest med givetvis hur stadens kulturaktörer ska klara sig genom pandemin. Det behövs mycket mera stöd anser jag.
Det handlar inte bara om bröd på bordet under tiden kulturscenen är nedstängd.
– Konstnärer och artister behöver öva för att upprätt-hålla sin kompetens. Att arbetslösheten nu är 80 procent inom kulturbranschen i staden innebär också kapitalförstöring. Det är skrämmande.

 

Under alla dessa år inom teater och politik har hon klarat sig utan andra hjälpmedel än hörapparaterna.
– Ja, jag är jättedum och anpassar mig jättemycket. Jag är nog så van med det helt enkelt. Jag klarar mig på något vis, men visst finns det tillfällen när jag låtsas förstå vad folk säger istället för att ropa att jag inte hör.
Dock har hon jobbat hårt för att förbättra för andra. Till exempel genom ett stort engagemang för att förändra systemet med fritt val av hjälpmedel under tiden i landstinget.
– Jag har motionerat, skrivit insändare och reserverat mig i denna fråga under många år. Jag kände kristdemokraternas politiska sekreterare i landstinget väldigt bra och diskuterade detta många gånger med denna och tyckte att vi hade en förståelse, men ingenting hände tyvärr.
Teleslingor har hon också koll på.
– Om de inte finns där de bör finnas påpekar jag det. Jag har bråkat mycket om slingan i landstingssalen.
I stadshuset finns det däremot bra teleslingor i mötesrum och fullmäktigesalen och där behöver hon på sin höjd påminna ledamöterna om att prata i mikrofon.

På bilden från 1920-talet ser vi när Toruns morfarsmor Alma Prawitz undervisar med hjälp av mikrofon och förstärkning via en radioapparat.

 

Torun är medlem i HRF Stockholm sedan många år och lokalen på Malmgårdsvägen ligger mitt emellan jobbet i stadshuset och hemmet i Hammarby Sjöstad.
I samband med årets internationella kvinnodag den 8 mars publicerade HRF bilder på kvinnor som banat väg i organisationen och då blev hon varse att hennes morfarsmor faktiskt var med och startade vår förening. Alma Prawitz satt i den första centralstyrelsen för Svenska Föreningen för Dövas Väl som bildades 1921.
Både Alma och morfarsfar Johan Prawitz var vad som då kallades dövstumlärare på Manillaskolan för hörselskadade och döva barn. Johan var också omtyckt rektor för skolan.

 

Nästan exakt 100 år efter att Alma Prawitz tog plats i centralstyrelsen för Föreningen för Dövas Väl tog Torun plats som ordförande för HRF Stockholms första digitala årsmöte.
Väldigt mycket har blivit bättre för personer med hör-selskadade på dessa hundra år men mycket finns ännu kvar att jobba med innan vi har ett samhälle där hörselskadade kan leva i full delaktighet och jämlikhet.
Som aktiv medlem i HRF för Torun sin morfarsmor Almas kamp vidare.

Anne Sjökvist