Livet vänder för Monika

Monika försöker få katten Dragon att fånga kattgodis i luften, hon visar stolt sin målarhörna och resten av sin prydliga och mysigt inredda lägenhet, och hon bjuder på fika med bananbröd som hon bakat samma morgon. Allt detta låter kanske som helt normala saker men för Monika är det som själva livet håller på och återvänder. För sex år sedan var hon så utmattad att hon inte ens orkade äta själv.

 

Monika Henriksson växte upp i Polen. På grund av pappans jobb flyttade familjen rätt ofta mellan olika mindre städer och kanske var det därför Monikas hörselskada inte upptäcktes då hon var barn.
– Min pappa hörde också dåligt, jag har förmodligen ärvt skadan från hans sida, men han använder ännu i dag inte hörapparater. Hemma pratade alla högt för att pappa skulle höra och det hjälpte ju mig också.
I skolan blev det svårare men Monika lärde sig tidigt vilka lärare hon hade svårt att höra, och på deras lektioner satte hon sig långt fram.
– Jag missade nog mycket men klarade mig ändå bra i skolan. Jag minns faktiskt inte att jag skulle ha testat hörseln någon gång i grundskolan. Jag trodde bara att det var vissa lärares fel att jag inte hörde eftersom de pratade så lågt, och anpassade mig så gott det gick.

Efter gymnasiet ville hon se en större värld och flyttade till en kompis som bodde utanför Warszawa. Det var en fin tid i hennes liv. De första åren försörjde hon sig på olika småjobb, som reklamutdelare och barnflicka, och tillbringade många kvällar och nätter på storstadens diskotek.
– Nu ångrar jag att jag tillbringade så mycket tid i högljudd musik. Jag tyckte om att stå väldigt nära högtalarna och att lyssna på musik i hörlurar. Det försämrade nog min hörsel.
I tre år jobbade hon som barnflicka åt flickan Anna. När hon ville flytta in i Warszawa hjälpte Annas pappa henne att hitta en bostad, och så kom det sig att hon började hyra ett rum hos Halina, pensionerad professor i sociologi.
– Det förändrade mitt liv. Hon hade inga egna barn och hon behandlade mig som en dotter.

Halina såg potentialen i den unga flickan och övertalade Monika att studera vidare. Så länge hon studerade fick hon bo gratis hos Halina och hon betalade terminsavgifterna när Monika hade ont om pengar. Under två år kompletterade Monika sin gymnasieutbildning för att kunna söka in till universitetet, samtidigt som hon jobbade.
– Jag var inte så ivrig först, tyckte att jag hade det bra ändå, men det visade sig att jag tyckte om att studera. Jag fick intresse för många olika ämnen och nya vänner.
När hon gjorde inträdesprovet till Warszawa Universitet kom hon direkt in på utbildningen i allmän pedagogik med inriktning förskola och grundskolans lägre klasser.
– Jag var så lycklig över att bli antagen. Både Halina och jag dansade och grät den dagen.

Det var då som Monika för första gången märkte att hon har allvarliga problem med hörseln. Hon hörde inte i de stora föreläsningssalarna och insåg att hon hade två val.
– Antingen hoppa av studierna eller gå och ta ett hörseltest och skaffa hörapparater.
Hon valde hörseltestet och det visade sig att hon hade en ganska allvarlig nedsättning på vänstra örat och mild på det högra. Allt-i-örat-apparaten som hon fick till sitt vänstra öra hjälpte henne enormt mycket men hon skämdes över den och såg alltid till att håret hängde över örat så att den inte skulle synas.
– Jag berättade inte för någon annan än Halina om hörselskadan, och jag valde bara att träffa högljudda killar. En gång berättade jag för en kille att jag hör dåligt och han började skratta och sa ”jag har varit med en döv tjej”.

Utanför universitetet använde Monika inte hörapparaterna, inte heller när hon gjorde sina praktikperioder på förskolor.
– Det var för mycket ljud på förskolorna, det blev för jobbigt.
Hörseln försämrades allt mer och i slutet av de fem årens studier hade hon hörapparater på båda öronen. Hon läste om en känd audiolog och tog kontakt med honom i förhoppningen att hennes hörselskada kunde opereras. När det inte gick hon in i en depression.
– Jag var 30, trodde att jag skulle bli döv, hade ingen kille och jag hade också tinnitus och balansproblem.
Hon lyckades ändå ta sin magisterexamen och hade jobb på en förskola där hon trivdes bra. Då förändrades hennes liv igen. Hon beslöt sig för att registrera sig på en polsk dejtingsida på nätet, och det var så hon träffade mannen som tog henne till Sverige och gav henne det svenskklingande efternamnet. Mannen var också polack men hade bott många år i Sverige och försvenskat sitt namn.
Han var charmerande i skrift och skickade blommor och presenter hem till henne i Polen. Han var inte rädd eller hånade henne för hörselskadan utan lovade att hon skulle få mycket bättre hjälp med den i Sverige. Hon blev förälskad.

 

Sedan gick allt snabbt; ett drygt år efter att hon satte sin fot i Stockholm första gången var de gifta och den charmerande gentlemannen – 30 år äldre än hon – visade allt oftare upp en mycket mörkare och skrämmande sida.
Men Monika kämpade på. Hon ville bo i Sverige, lära sig svenska snabbt, jobba och bli en del av samhället. Och hon var fortfarande förälskad.
Hon kompletterade sin pedagogiska utbildning vid Stockholm Universitet och fick svensk lärarbehörighet, och tog också en teckenspråkskurs vid universitet när hon märkte att teckenspråk används i den svenska förskolan.
Efter två år fick hon sitt första jobb på en svensk förskola. Hörselmiljön i förskolan var helt fel för henne men det insåg hon inte till en början.
Stressen och pressen att prestera, förskolans ljudmiljö, långa arbetsdagar och den oberäknelige mannen som hon blev allt mer rädd för; allt bidrog till att hon kraschade på skolavslutningen 2016.
– Jag skulle på ett möte på jobbet men kunde inte stiga upp. Jag trodde att jag blivit förlamad.
Hon svimmade och fördes till en läkare som konstaterade utmattning och minst tre månader sjukskrivning. Läkaren förstod också att Monikas hörselproblem var en avgörande faktor i utmattningen och remitterade henne till Rosenlund och vuxenrehabiliteringen för hörselskadade.
– Där träffade jag Elisabeth, en underbar audiolog, och det var första gången jag kände mig riktigt förstådd.

De första månaderna efter kraschen var kroppen förlamad; hon kunde inte äta själv, duscha eller klä på sig. Hon tillbringade den mesta tiden sovande, och gick så småningom in i en djup depression.
Maken hjälpte henne men lät henne också veta hur jobbig hon var.
Förutom Rosenlund har hon också varit inskriven vid Bragéekliniken för sin utmattning och vid dövpsykiatrin på Karolinska. Det var där hon till slut kom till insikt om att hon blev psykiskt misshandlad av sin make.
– När psykologen frågade hur min relation till mina närmaste är började jag gråta. Hon hjälpte mig att förstå att jag inte skulle komma ur utmattningen och depressionen om jag inte gick ur den destruktiva relationen.

För två år sedan flyttade hon in i sin första egna lägenhet. Den har hon inrett som hon själv vill, mysigt och kvinnligt med smakfulla andrahandsmöbler och med mycket plats för de älskade katterna Dragon och Lova.
I den ljusaste hörnan med fönster åt två håll står bordet med penslar, färger och akvarellpapper. Det är där hon gör det hon gillar allra mest just nu: att måla. Det började som en terapi, hon skulle göra något hon tyckte om, och nu går det inte en dag utan att hon målar.
Teknik har hon lärt sig genom att titta på youtube-videor, resten är talang och mycket övning.

Hon är glad och tacksam över all hjälp som hon har fått från olika instanser och sina tre närmaste vänner men vägen tillbaka till ett normalt liv är lång för den som kraschat som Monika.
Just nu arbetstränar hon hos oss i föreningens lokal och trivs mycket bra med det, men snart måste hon stå på egna ben och hitta ett nytt sätt att försörja sig, för i skola kan hon aldrig mer jobba.
Trots att livet i Sverige inte blev som hon väntat sig ångrar hon inte att hon flyttat hit.
– Jag älskar att bo här, folk lägger sig inte i varandras liv och det finns mycket mer tolerans än hemma i Polen. Här har jag också lärt mig att accep-tera min hörselskada, och till och med att vara stolt över min hörsel. Min självkänsla är så mycket bättre nu.