Hjördis, 98, blir hedersmedlem i föreningen

Hjördis Bengtsson sitter och väntar på mig på Bräcke diakonis äldreboende på Reimersholme med en atlas i knät. Hon har precis kollat upp var det egentligen var sonen har bilat i Norge nyligen. Hon vill hänga med.

När pandemin ännu var helt ny blev Hjördis smittad och insjuknade i covid-19. Sommaren därpå ramlade hon hemma och bröt flera nackkotor. Nu behöver hon inte längre ha nackkragen som stöd, och även om hon inte längre lika rörlig i kroppen som innan fallet är huvudet och tankarna lika pigga och alerta som tidigare. I augusti fyllde hon 98 år och på nyårsdagen 2022 har hon varit medlem i HRF Stockholm i 65 år.
– En hemhjälp jag hade tidigare sa att jag har en liten extra motor i mig, och kanske är det så, skrattar hon.

Hjördis är nu föreningens äldsta medlem och också den som varit medlem längst av alla. Det är värt att fira tycker vi och därför infann jag mig med en blomsterbukett i hennes mysiga lägenhet på äldreboendet. Sönerna har flyttat möbler, lampor, böcker och de käraste tavlorna från hemmet i Gröndal och återskapat en del av det i lägenhetens ena del.

Den 1 januari 1957 blev Hjördis medlem i HRF Stockholm. Hon hade haft dålig hörsel sedan barnsben men efter att första sonen föddes 1955 blev problemen större. Otosklerosen får ofta fart av graviditeter och hormonomställningar i kroppen och många får, som Hjördis, en snabb hörselnedsättning i samband med att första barnet föds.
Hjördis förde in sina stora intressen konst och litteratur i föreningen. Hon var med och startade Konstklubben 1962 tillsammans med bland andra Hans Hefner.
Hon delade intresset för konst med sin man och tillsammans skapade en fin konstsamling.
– Vi köpte bara konstverk vi verkligen tyckte om, aldrig som investering. Vi träffade varenda konstnär personligen och det finns en berättelse bakom varje tavla.
I mogen ålder, på 1980-talet, tog Hjördis två universitetsexamina i konsthistoria.

Hjördis var också med och startade TSS-klubben på 60-talet och innan pandemin var hon framför allt aktiv i mahjongklubben.
– Nu kan jag inte komma till föreningen längre och de är synd, jag saknar verkligen alla där. Men det är som det är. Jag har det bra här och de tar hand om mig. Jag får besök av barn, barnbarn och barnbarnsbarn och jag har alla mina minnen. Jag är rätt bra på att visualisera minnen.
Till exempel bröllopsresan som hon och maken gjorde 1950 ner i Europa, genom Tyskland och Italien.
– Det var en fantastisk resa och ikonen som hänger där köpte vi i Venedig. Den var vår första tavla.

När jag vill ta en bild klagar hon på att håret blev för kort i senaste klippningen och att hon borde haft något finare på sig. Hon har alltid varit mån om sitt utseende, Hjördis, och också denna dag har hon en fin kofta med matchande scarf, naglarna är lackade och favoritringarna på plats. Håret är klippt i en fin pixiefrisyr, och hon är precis lika fotogenisk som vanligt förstås.
Grattis vår hedersmedlem!