Kategori: Nyheter
Datum:
Tips om sommmarläsning
Det finns mängder av information på nätet som har med hörselnedsättning att göra. Nu när det är semestertider och man kanske har lite extra tid läsning, vill vi tipsa om några olika länkar för nytta och nöje.
1 – Sommarpratarna i P1
Ni har väl inte missat att sommarpratarna nu finns transkriberade och även översatta till teckenspråk? Nu behöver man inte kunna höra allt, utan kan titta på eller läsa sommarpraten Det är ideella krafter som via en Facebookgrupp samlar alla transkriberingar och översättningar. Titta in på:
https://www.facebook.com/groups/sommarprat2020/?ref=share
2 – TED Talks
Visste ni att TED Talks även har med döva och hörselskadade talare? Kika på de här:
- https://www.ted.com/talks/nyle_dimarco_why_we_need_to_make_education_more_accessible_to_the_deaf/up-next
- https://www.ted.com/talks/evelyn_glennie_how_to_truly_listen
3 – HRF Stockholm
Missa inte att vårt granndistrikt, Stockholm, videobloggar. Slå på textningen och ta del av deras erfarenheter.
https://www.youtube.com/channel/UCMXUq-53GW1lsT70jwsUpRw
4 – Linköpings Universitet
På Linköpings Universitet pågår all möjlig forskning om hörselnedsättning och kognition. Se denna tydliga video om vad som händer när vi lyssnar:
5 – Haltande Hönan
Eller the Limping Chicken är en blogg på engelska från Storbrittanien som dagligen lägger upp intressanta inlägg om hörselskadade och döva. Innehållet är allt ifrån nyheter, debattinlägg till personliga betraktelser om hur det är att vara hörselskadad. Dagen till ära kommer här också en svensk översättning av ett av de senaste blogginläggen.
Hörselskadad i arbetslivet
För andra gången på tre år bestämde sig en arbetsgivare för att inte förnya mitt kontrakt.
Ingen av gångerna fick jag någon formell förklaring. Eller, jo det fick jag. Den första gången, sa de att ledningen hade bestämt sig, och killen från HR hade ingen aning om varför. (”Ingen aaaaning, det är ledningens beslut alltså”, sa han med ett brett, vänligt leende och lyfte händerna i en förvirrad gest.
Det var en aning förbryllande eftersom jag var populär bland kunderna, hade fått positiv feedback från tre olika arbetsledare och bisarrt nog blivit erbjuden befordran av den nye chefen innan jag slutade.
Mera nyligen blev jag informerad av högsta chefen att det berodde på sekretessbelagd kund-feedback (vad nu det ska betyda). Precis som HR-killen tidigare gick han inte in på några detaljer. Han kompenserade genom att flera gånger upprepa att de inte säger upp mig, utan helt enkelt inte erbjuder något nytt kontrakt.
Den här andra gången gjorde det lite ont, eftersom jag tyckte om företaget, kände mig som en del av gänet och hoppades få avancera där. Men det var inte meningen att så skulle ske.
Trots att båda företagen gav mig en förklaring, var det helt uppenbart för alla inblandade att det fanns en elefant i rummet. En elefant som dessutom uppförde sig klart illa, trumpetade, välte saker och till och med lämnde en liten hög efter sig när andan slog på, trots detta ville de inte kännas vid honom. Ni förstår, det är mycket lättare att låtsas som om den inte existerar.
Detta är ett problem som jag har stött på i vart enda jobb jag har haft sedan jag tog examen 2007, oavsett om det har varit ideelt eller betalt arbete, och avsett var i världen jag har varit. De flesta företag verkar inte kunna hantera döva eller hörselskadade anställda. Det beror på att de flesta jobb idag kräver av att man kan kommunicera med många människor.
Så hur kan man säkerställa att folk reagerar positivt på mig? Att alla tittar på mig innan de börjar tala, att de talar tydligt? Attingen har något emot att upprepa sig om jag missar något eller hör fel? Att folk anpassar sig och mejlar istället för att prata i ett bullrigt kontor?
Jag har hanterat den här sortens problem på arbetsplatsen på två sätt.
Min första metod är ninjastilen. Jag berättar ingenting för arbetsgivaren om min bristande hörsel, varken vid intervjun eller när jag ska börja jobbet. Jag introducerar det sedan långsamt för kollegorna en i taget i hopp om att de ska vänja sig vid mig. Det var så jag gjorde på mitt första jobb efter examen.
Efter många års ideelt arbete, ”nej tack” och dussin av misslyckade intervjuer på djurparker, skolade jag om mig till engelsklärare och hoppade på ett flygplan till en plats som jag inte visste någonting om i ett land som jag inte visste någontign om. Jag var så desperat att få ett jobb och så orolig för att arbetsgivaren inte skulle anställa mig pga hörseln, att jag inte sa någonting om min hörselnedsättning. På den tiden hade jag otroligt tydliga hörapparater, och med en bra Skypeanslutning flöt intervjun på bra och jag kunde dölja det.
Metoden fungerade väl, men han var besviken på att jag inte hade berättat något. Som tur var, var han en härlig kille och tog inte illa upp, även om det föstås lika lätt hade kunnat sluta illa för min del.
Min andra metod, och den jag har använt mig av sedan dess, är inte lika riskabel, men lika lömsk. Jag nämner min hörelskada under intervjun när rekryteraren är avslappnad och verkar ha bestämt sig för att den gillar mig.
En fördel med detta är att de flesta har aldrig träffat någon som är döv och har ingen förståelse för vad det innebär, medan jag kan säga jag sa ju det om frågan skulle dyka upp i framtiden. Precis som i metod ett hoppas jag att mina kollegor helt enkelt vänjer sig.
Denna metod har fungerat bättre än ninjametoden, även om jag som nämnt inte fick vara kvar på mina två senaste uppdrag. Och det är precis detta dilemma som jag har hamnat i ända sedan jag gav mig ut på arbetdmarknaden med hörapparater – hur berättar jag bäst för blivande arbetsgivare och kollegor.
Om jag direkt går ut med min hörselnedsättning väcker det uppmärksamhet och jag kanske inte ens blir erbjuden jobbet, medan att inte berätta också är en risk. Det tycks vara en moment 22 situation.
Problemet jag har är att jag vet inte hur folk kommer att reagera på mig och de kommunikationsutmaningar som jag för med mig till en arbetsplats. Jag kan tala om att ovissheten är fullständigt skräckingajande.
En del av mig vill bara bevisa att jag är normal och kan höra allt, att min funktionsnedsättning inte är ett problem, vilket den så klart är. Jag känner så här här på grund av hur människior reagerar på min hörselnedsättning.
Låt oss titta på det andra exemplet jag nämnde ovan. Avdelningschefen, låt oss kalla honom Basil Fawlty, var någon jag kom vädigt bra överrens med till en början. Han intervjuade mig och vi hade bra kemi ihop och kunde skoja under samtalet som flöt på helt utan hinder. Jag kommer ihåg att när jag lämnade rummet yänkte jag – wow, det här är en kille jag borde kunna utvecklas med, det här är kanske början på något gott. Vi sågs ofta för en lunch eller en kaffe under det kommande ett och ett halft året och hade trevliga pratstunder.
Men detta ändrades på ett ögonblick. Det började med ett mejl där han sa att han ville observera mig. Varningsklockorna började ringa högt i mitt huvud när jag stirrade på skärmen, för det var bara en månad sedan han senast hade observerat mig (och det hade varit en fantastisk lektion). Jag hade olustkänslor inför den kommande dagen, men peppade mig själv och tänkte att jag bara var paranoid.
På ödesdagen såg jag direkt att någpnting var annorlunda med honom. Han log inte och verkade spänd. När jag satt i personalrummet och pratade med kollegorna följde han allt med örnblick, vilket fick mig att känna mig illa till mods. Jag insåg att han måste ha fått nys om mitt funktionshinder. Jag har alltid varit observant, men min hörselnedsättning har finkalibrerat min uppmärksamhet eftersom jag förlitar mig mycket mer på ögonen.
Vi gick på lunch, men det var stelt och annorlunda. Han var tankfull och och alvarlig och det var tydligt att han gick och funderade på någonting. Tyvärr hade jag svårt att höra vad han sa i matsalsbullret (hörselskadades Nemesis).
Det var en utmanande lektion för flickan var placerad i fel grupp. Hon var på nybörjarnivå 1, men gick en lektion på nivå grund 6. Jag var tvungen att lära henne henne tempus, ordförråd och språk som var för svårt för henne. Jag anpassade lektionen så att den fungerade för henne och kunde undervisa på. På slutet såg Basil tankfull ut och stirrade ut i tomma intet. Jag kunde se kugghjulen snurra och han visade sina kort.
”Jag lade märke till att du inte kunde höra mig över matsalsbullret. Det måste vara svårt att höra stundenterna när det är stora klasser.
”Jag ser till att det är tyst och leder klassen, så inte speciellt besvärligt.”
Han tryckte vidare. ”Hmm, men nog är det väl jobbigt med bullret?”
Nej, det är det inte. Jag hör dem och ber dem att alltid räcka upp handen innan de talar.”
Han nickade och stirrade åter igen ut i tomma intet. Det blev tyst igen.
Jag visste att saker hade förändrats för alltid, och mycket riktigt fick jag kort därefter veta att han inte förnyade mitt kontrakt.
Detta är elefanten i rummet jag pratade om i början. Hom en av de högsta cheferna borde han ha satt sig ner tillsammans med mig och försökt sätta sig in i vad min funktionsnedsättning innebär, hur den påverkar mig, mitt jobb och vad jag gör för att få det att fungera, och hur i hela världen jag kan undervisa på ett bra sätt med en hörselnedsättning.
Detta hade öppnat hans sinne och fått honom att växa inte enbart som ledare utan också som människa. Det hade också säkerställt att han och hans underlydande hade bemött framtida anställda med funktionsnedsättning på ett bra sätt. Han valde att inte göra detta eftersom det är mycket enklare att göra sig av med någonting som man inte förstår sig på.
Det är också enklare att anställa en hörande person (som min efterträdare) som inte behöver att någon agerar annorlunda, ingenting behöver anpassas och folk kan mumla på som vanligt utan problem. Sitta still i båten, kan man säga.
Diskriminering har blivit en del av vardagen för mig sedan jag lämnade universitetet, och det har hänt på anställningsintervjuer, på jobbet och till och med när jag ställt upp ideelt för något, men att faktiskt förlora jobbet på grund av mitt osynliga funktionshinder var något nytt för mig. Det lämnade en bitter smak efter sig och jag måste medge att jag inte riktigt vet hur jag ska handskas med det.
Det fick mig att reflektera. Kunde jag ha gjort någonting annorlunda under tiden på de två företagen? Var det mitt fel? Hade det hjälpt att berätta om min funktionsnedsättning eller hade det ställt till med mer problem? Eller hade jag bara haft otur med ledningen?
Detta är ett vanligt mönster, den som har en funktionsnedsättning tittar ständigt inåt och försöker komma på hur man ska passa in utan att störa ordningen för mycket. Det kade varit superskönt om jag bara fick vara mig själv utan att behöva oroa mig för vad folk ska tänka. Att bli sedd som Jeff, och inte som den döve killen eller han som inte hör.
Är jag ensam?
Enligt mina varierande erfarenheter från fyra olika länder, är det uppenbart för mig att arbetslivet är ett komplicerat minfält för döva och hörselskadade personer. Ta ett steg i fel riktning eller ett felaktigt beslut och det kommer att slå tillbaka mot dig.
Det börjar när du ska skicka in ansökan och funderar över om du ska klicka i den där rutan vid frågan om funktionsnedsättningar, till utmaningarna vid en intervju (ännu värre om den görs över nätet) för att sedan börja ett jobb med helt nya människor i en helt ny miljö. Det kan till och med dyka upp problem på en arbetsplats som du har varit länge på och kände dig trygg och accepterad på, vilket framgår av mina exempel ovan.
Dessa problem har observerats i forskning som har försökt förstå hur arbetslivet är för personer med hörselskada. Dessa studier kan inte täcka alla erfarenheter som storbrittaniens 11 miljoner hörselskadade har (varav 4 miljoner är i arbetsför ålder) men vi kan ändå få en god insyn i det aktuella läget.
En av dessa studier var en enkätundersökning utförd av Totaljobs under 2016 tillsammans med fem stora dövorganisationer i Storbrittanien – Action on hearing loss, British Deaf Association, SignHealth, Scottish Council on Deafness och Wales Council for Deaf People. De ville ta reda på mer om döva och hörselskadade anställdas erfarenheter på arbetsplatsen och samla in information om den döva och hörselskadade arbetskraften. De kom fram till:
”Diskriminering har en stor roll i döva och hörselskadades arbetsliv.”
”Emedan majoriteten av de döva och hörselskadade känner sig kvalificerade för ett jobb, så känner de inte att det finns advekat stöd för att hjälpa dem att faktiskt få anställning.”
”Dessutom kan arbetsgivares och kollegors attityder hindra döva och hörselskadade från att nå sin fulla potential.”
Som citaten ovan antyder, har enligt den dystra statestiken 56% av de döva eller hörselskadade upplevt diskriminering i arbetslivet (från kollegor, chefer eller vid anställningsintervju). Sorgligt nog har 25% lämat en arbetsplats på grund av en dålig arbetsmiljö. Nästan hälften hade inte fått stöa av sin arbetsgivare för att lösa utmaingarna på jobbet. Sist, och detta är något jag personligen kan relatera till, mer än en tredjedel av de som svarade på enkäten ansåg att den största utmaningen man som döv eller hörselskadad möter är bristen på dövkompetens och förståelse för vad en hörselskada innebär.
Gary Cottrell, VD för SignHeaöth sa ”Resultaten visar att det finns avsevvärda barriärer för döva och hörselskadade både på arbetsplatsen och vid jobbsökning.”
Rob Burley, från Action on Hearing Loss, fastställde ”Det är av högsta vikt att arbetsgivare ändrar sin attitud både mot att anställa döva och hörselskadade och när det gäller att stödja dem som redan finns på arbetsmarknaden och som har, eller kan komma att få, en hörselnedsättning.
Problemet är att en möjlig arbetsgivare aldrig kommer att vara uppriktig med vad de egentligen tänker, de kommer sannolikt inte ens att vara uppriktiga med varandra om det en panel av intervjuare. Detta på grund av att folk är rädda för det okända. De kommer inte att säga:
”John, det var supertrevligt att få träffa dig. Du är en fantastisk kille och är helt klart den absolut bästa kanditaten. Men tyvärr så tror vi att din hörsel kommer att komplicera saker. Vi märkte att du inte hörde när några av de anställda talade till dig när vi gick genom kontoret. Det var också uppenbart att du kämpade med att försöka höra vad vi sa under intervjun och det var jobbigt för oss att behöva upprepa oss. Det blir smidigare för oss att anställa någon av de andra 300 sökande som inte har en hörselnedsättning.
Tretton år efter att jag tog examen, i ett lyckorus eftersom jag hade lyckats ta examen trots att jag nästan dött och tappat hörseln, verkar jag fortfarande vara lika osäker på hur jag ska kunna verka i en värld som inte är designad för avsaknad av hörsel.
Nu när jag är 40 år gammal, befinner jag mig vid ett viktigt vägskäl i livet, och jag är inte helt säker på vilken riktning jag ska gå i. Vart jag än vänder mig stöter jag på samma problem som hindrar mig från att nå min fulla potential. Jag ställer mig fortfarande samma fråga som för 13 år sedan, hur kan jag försörja mig som hörselskadad?
Elefanten i rummet väntar
Vad ska vi ta oss till med elefanten i rummet som knackar samhället på axeln och vill ha uppmärksamhet?
Dövkompetens är bra och kan hjälpa, men enligt min erfarenhet så räcker det inte att bara upplysa folk. Till exempel, när jag först tappade hörseln brukade jag tala om för folk jag mötte att jag inte hörde och hur de skulle kommunicera med mig.
Trots detta, anpassade inte de jag träffade sitt sätt att kommunicera, oavsett hur många gånger jag förklarade för dem att jag inte kunde höra vad de sa på grund av att de mumlar eller tittar bort. Förtvivlad gav jag upp och hoppades att de skulle ändra sig med tiden om de tillbringade tillräckligt mycket tid i mitt sällskap. Många ändrar sig faktiskt, men det finns även många som inte gör det, till och med kollegor som har suttit intill mig i åratal har fortfarande svårt att förstå.
Jag har insett att folk bara förstår sådant som de själva har upplevvt. Ju mer erfarenhet de har av någonting desto lättare blir det för dem att förstå det. Därför tror jag att den bästa vägen framåt vore att ha funktionshindersdagar på arbetsplatserna. Detta skulle fokusera på en medarbetares funktionshinder och skulle vara avsett att skapa ökad förståelse bland kollegorna. Om någon till exempel har nedsatt hörsel, då kunde man låta alla få prova att använda öronproppar för att simulera hörselnedsättning.
Detta är självklart inte alls samma sak som att faktiskt ha en hörselnedsättning, men det skulle åtminstone låta dem få se vardagen ur kollegans oerspektiv, och det skulle öppna deras sinnen och samtidigt öppna upp för att visa upp olika lösningar. Detta skulle kunna kombineras med utbilsning i dövkompetens, praktiska övningar och frågesport om funktionshinder för att befästa kunskaperna. Detta förutsätter att arbetsgivare och kollegor faktiskt är öppna för att prova nya saker, men det skulle kunna fungera.
Låt oss sluta med någoting positivt, för allt är inte elände och undergång. Det finns alltid hopp, och självklart finns det många schyssta människor där ute. Vilket bevisas av att det finns döva och hörselskadade som har bra karriärer. Det visar att folk är öppna för förändring, i och med att dessa döva och hörselskadades kollegor vid något tillfälle har fått anpassa sig.
I slutändan, och det hoppas jag att du förstår, handlar det om de människor som finns i organisationen. Får man med sig dem, då kommer den hörselskadade kollegan att kunna blomstra på arbetsplatsen utan att behöva bekymra sig för hur deras funkitonsnedsättning ska komma att uppfattas. Någon har äntligen gett elefanten den uppmärksamhet den förtjänar.
Relaterade nyheter
Kategori: Nyheter
Datum:
Årsmöte, vårfest och andra nyheter i vårt medlemsblad
Nu är senaste medlemsbladet utskickat. Februaris medlemsblad med vårens alla aktiviteter har nu skickats ut. Om du är ny medlem, missa inte träffen för nya medlemmar den 12:e mars. Kom och träffa oss i styrelsen...
Kategori: Nyheter
Datum:
Nytt datum för årsmöte
På grund av pandemin flyttar vi fram årsmötet till den 14 maj. Varmt välkomna! Anmälan till: linkoping@forening.hrf.se
Kategori: Nyheter
Datum:
Föreningsmöte samt tolkinformation
Kom på föreningsmöte och få också reda på hur tolkning för hörselskadade fungerar. Föreningsmöte16 oktober I Linköping kommer vi att ha vårt årliga föreningsmöte, då vi samråder med våra medlemmar om verksamheten för år 2022....
